Jag har köpt mig en sprillans ny mobil. Detta förtjänar ett inlägg må jag säga.

Snart ska jag gå och ta en promenad med erik och simon.

Puss.

Det talas om postmodernismens fria vyer och att konstens innebörd är att ifrågasätta allt och alla. Det utförs performance som i första hand är till för att provocera människor i samhället. Men för vem provocerar man? Det känns som att all konst (som anses konstnärlig över huvud taget) bara ska provocera bara för sakens skull. Inte för att det har någon djupare mening. Det ska väcka så mycket uppmärksamhet att man kan gå igenom vad som helst för att nå dit.

Allt handlar om att testa gränserna. I många fall går konstnärerna för långt. För att nämna ett exempel kan jag ta upp eleven från konstfack som många säkert hört talas om. Hon simulerade att vara psykiskt sjuk, hotade med att hoppa från en bro, skrämde människor. När polisen kom och skulle hämta henne använde hon sig av våld och när hon slutligen skrevs in på ett psykhem där hon bet och spottade på personalen och skrämde patienter. Dagen efter visade det sig att hon var en konstnär som utfört en del utan sitt pretentiösa konstprojekt. Detta skapade givetvis rabalder som säkert var meningen och skolan står helt bakom henne.

Enligt mig är det här långt ifrån estetik! Det är bara elakt och själviskt, vilket i slutändan bara drabbar henne själv. Vill man provocera, förändra samhället rekommenderar jag att man blir medlem i en politisk organisation där man gör nytta på riktigt istället själviska ”konstprojekt”. Gör något som alla kan ta del av istället för att skapa fördomar om konstnärer. Eftersom att det faktiskt finns de som gör någonting som alla kan förstå sig på, och som har minst lika viktiga saker att säga utan att överdriva till 246 procent. Dessa personer förtjänar mer uppmärksamhet. Hade de fått det kanske konsten hade blivit lite mer demokratisk och lite mer tillgänglig för alla och inte bara en kulturelit på ett fåtal människor.

Konst har alltid varit en hyllning för sinnena och inte en sinnesjuk idé om provokation, det ska tala klarspråk till alla så att det kan uppskattas av fler människor. Eftersom att Postmodernismen fördärvat begreppet om konst, så att människor inte tar den på alvar längre. Den är skrattretande och det är komiskt hur en smal elit använder detta som ett begrepp för konst när de i själva verket kastar bajs på deras eget rykte, och alla andras för den delen. Som sagt, det är odemokratiskt.

Jag är nog inte riktigt kry än. Eller, jag vet inte. Jag funderar på att åka hem redan idag. Har ändå inget att göra. Sen är Kajsa sjuk också, jag med. I alla fall lite. Så skulle det vara kul att vara hemma i morn så att jag kunde leta efter en fin present till kusinen som snart fyller år. Men man vet aldrig om det blir skola imorn. Hon kanske är frisk då. Även om verkar vara jättesjuk. Då kan man inte bli frisk över en natt.

Om det är skola imorn skulle jag ändå vilja komma hem tidigare eftersom jag ska ut på kvällen.

Sen är det ju den där äckliga klumpen i halsen som jag har haft hela veckan. Alltså ingen gråtklump, utan en riktigt äcklig klump som vill upp. Fy och usch.

Jag och Erik hade en väldigt djup pratstund igår kväll. Vi pratade om individualismen som sen ledde till att vi pratade om konkurens som vi ser som ett mänskligt beteende. Det är därför det blir ursäktat. Människor ska konkurera med varandra, verkar det som. En sak många säkert inte tänker på är att människan också är ett flockdjur som aldrig skulle klara sig i en värld där alla blev varandras konkurrenter och där alla vände sig emot varandra. Varför är detta ett ursäktat beteende? Skall det vara så att den som är mest konkurrenskraftig kommer klara sig bäst i slutändan? Nej. Det vore och är ren fascistisk skit. Denna eftersträvan av att vara bättre än alla andra får oss att bli egoistiska och självupptagna och då glömmer vi bort flocken. Familjen. Människor man inte skulle kunna leva utan. Om fler hade tänkt kollektivistiskt istället hade vi nog levt i en bättre värld. Det är om något ett mänskligt beteende som tragiskt nog inte uppskattas i detta individualistiska samhälle. Samhället har uppfostrat oss till att tävla emot varandra i skolan, på jobbet, överallt istället för att se personen mitt emot som en kamrat.

Jag har inget speciellt på hjärtat men Erik tyckte att jag skulle skriva som glad oftare. Nu är jag glad. I alla fall ganska. Jag känner inte att jag vill döda någon, inte ens att slåss för den delen. Jag känner mig harmonisk. Det har vart fint väder hela veckan. Solen har skinit och det har snöat. Erik var varit på besök hela veckan också och det har gjort mig jätteglad! På kvällarna har vi kollat på kvarteret skatan som erik fick i födelsedagspresent av mig. Det har också gjort mig glad.

Osv osv.

Nu kommer jag inte på nåt mer å skriva.

Hej svej.

jag hatar allt idag. Helvettestyget är så trådigt att det pajat symaskinen. Vad är poängen med ett tyg man inte kan sy i?

Åker tillbaks till långed idag. Vill inte. Är trött på allt. Vi bara spy på det för tillfället. Får egentligen bara ångest när jag inser hur mycket jag suger när jag jämför mig själv med alla andra. Orkar inte.

Sen är jag trött på den jävla människan som naivt tror att jag vill umgås med henne, eller om hon bara är ute efter att jävlas. Jag vet inte. Har tappat hoppet om att man kan lite på henne. Det har jag gjort inför väldigt många i denna kalla värld.

Kanske tar bort detta patetiska inlägg inom en snar framtid.

Antar att ingen läser ändå.